Naturligtvis är det bättre ju fortare det går när det är katastrofläge, men  om man inte vet vad man gör och kan vara lugn och stadig nog att göra rätt första gången, så bör man inte försöka sig på att avliva själv.

Man ska också tänka på att det inte  så lätt att ta livet av större djur snabbt. Små djur, upp till kattstorlek ungefär, är jämförelsevis lätta att avliva, men få har de medel som krävs för större djur hemma.

Och så är det ju frågan om diagnos och möjlighet till vård. Många gånger är det svårt att hitta veterinärer som kan något om smådjur, och fiskar är väl ännu svårare? Det är lättare att hitta veterinärer som kan hjälpa katter, hundar, hästar och lantbruksdjur.

Att ställa diagnos själv hemma, och därmed veta när det är dags för avlivning, är inte heller så lätt, om det inte är ett verkligt krisläge med akut trauma.

Så mitt svar på dina frågor blir ganska luddigt, tyvärr. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är oetiskt att försöka om man inte kan genomföra det snabbt och säkert.

Ditt svar är godkänt :)

Jag har avlivat tamråttor själv, har haft luftgevär (det låter ju inte klokt och det såg inte klokt ut heller) och de har fått ett skott i huvudet.
Jag visste sedan innan att råttor ofta drar på sig en sjukdom innan de dör och att de inte lever länge, så när jag såg att min första råtta blödde ur ögonen en morgon och bara låg och gnydde i smärtor så var valet enkelt. Innan han somnade in så mös jag med honom så han började snutta och slutade gny så jag försökte verkligen göra det så bra som möjligt för honom, men han skulle inte ligga och vrida sig i plågor. Har efter det haft två råttor till som också blev väldigt sjuka, de fick tumörer på kort tid och jag insåg att de led så jag gjorde likadant då. Att få en tid hos veterinären tar längre tid och innebar mer lidande för dem, så valet var enkelt även i det läget.
Snabbt och lätt och de hann ju inte känna något innan det var över.
Att inte ta bort djur som man har ansvar för som uppenbarligen lider ska få hjälp om det finns, om inte annat så får de somna in.
Avlivningen ska ske utan djurets vetskap och det ska gå fort. Sen om man ber en veterinär om hjälp så kan man iaf ha såpass med vett att man är med djuret som blir tryggare med sin husse eller matte med sig.
Har under årens lopp avlivat två hundar och en katt hos veterinär och det har gått väldigt lugnt till, trots att hjärtat nästan brister när man ser dem ta sina sista andetag så har de hela tiden vetat att matte är där som lugnat dem och klappat dem så att de har somnat in lugnt. Tårarna har fått vänta tills djuret är borta för alla mina djur har vetat när jag varit ledsen och blivit ledsna själva.
Man får inte vara egoistisk när man har djur utan alltid göra det bästa för sina djur.
Vilket kan vara svårt att veta om man inte vet om det går att behandla dem.
Men om man tex har ett svårt skadat djur och man vet att de inte kommer kunna vara som vanligt efteråt - t ex hästar som aldrig kommer att kunna gå ut i hagen med andra hästar utan får stå och ha boxvila och gå i halthagar utan att kunna galoppera någonsin, var är det för liv?
Om det är en lugn häst kanske det funkar men som en kompis häst som älskade att springa var det inget liv för.
Man får ta det från gång till gång tror jag men om man är en djurvän så får man aldrig göra egoistiska val anser jag.