Jag har sett en enorm brist på faktisk, ärlig diskussion om the Cove i Sverige, vilket förmodligen är för att det inte är relevant för oss, men det är relevant för vi lever i en globaliserad värld och de allra flesta av oss finns på internet.

För er som inte vet, så tar jag det kort - the Cove är en film från 2009 om delfinaktivisten Ric O'Barry och hans "exposé" av delfinparker och delfinslakten i Japan. Han gör påståendet att alla delfiner mår dåligt i fångenskap och alla delfiner kommer från slakten i Japan.

Han påstår också att delfinparkerna är anledningen till slakten; om vi bara slutade gå till delfinarium och shower, så skulle slakten sluta för alltid. Och så går han igenom, bara i några få meningar, att han erbjöd de som dödar delfinerna pengar för att inte slakta dem, men de sade nej, det handlar inte om pengar, utan "skadedjursbekämpning". Men det var rejält underspelat i filmen, för att lägga all fokus på "slakten finns för att fixa delfiner åt delfinparker".

Som så många andra som såg den här filmen (jag gjorde det sommaren 2013) så svalde jag den med hull och hår. Men vi har alla hört att man ska inte tro allt man hör på TV eller läser på internet, fast väldigt få av oss verkar faktiskt ha förstått det.

Så nu har vi sedan fem år mängder av tangentbordsaktivister från hela världen, som protesterar mot delfinparker i alla dess former, övertygade av Ric O'Barry att alla dessa djur är torterade och självmordsbenägna, och kom från en liten vik i Japan där deras familjer slaktades.

Jag kan glädja er med att säga att det är inte sant. Alls.
Men nu kommer vi till ett roligt litet fenomen inom människopsykologi, där man bestämmer sig för att det man hört först, det hemska, måste vara sant. Och om man får bevisat för sig med 100% säkerhet att något betydligt bättre är sant, så säger man ändå "Nej, jag tror dig inte".

I det här fallet att jag kan bevisa att delfiner har bra liv i fångenskap, och att nästan inga alls kommer från slakten i Japan. Ändå kommer många av er kämpa emot, vägra lyssna och fortsätta säga "Nej, jag vill att det ska vara sant, du kan inte ha rätt i att de inte lider". Men om jag har rätt, så är det ju bättre för alla, eller hur? Delfinerna lider inte, och de kommer inte från Japan. Problemet (delvis) löst.

För det första - slakten är på riktigt, inget tvivel om det. Den har pågått sedan 1600-talet, och var ursprungligen helt för köttets skull. Alla länder med tillgång till valar eller delfiner har jagat och slaktat dem genom tiderna, för mat. Det blir nu mer och mer olagligt, av etiska skäl. Ingen sund människa skulle få för sig att driva en hel flock hjortar exempelvis, in i en återvändsgränd och sedan långsamt döda dem med pikar och knivar. Det skulle förbjudas i en civiliserad värld, och det bör delfinslakten också göra. Inte för att delfiner är värda mer än andra djur, utan för att det sker på ett så fruktansvärt oetiskt sätt. (Vi använder även andra sätt inom fiske som man aldrig skulle tänka sig att använda inom jakt på landdjur - som långlinor, vilket tar död på många djur som hajar, havssköldpaddor, fåglar och delfiner, medan allt man är ute efter är fisk.)

Men jag fick inte reda på delfinslakten genom the Cove, Ric O'Barry var långt från den första som avslöjade vad som pågick. Han bara vred ihop det med lögner om fångenskap och ett påhittat syfte med slakten, och fick en storfilm såld där han målar sig själv som en hjälte.

Jag fick reda på det i Earthlings från 2005, fyra år äldre än the Cove. Nu är Earthlings inte nödvändigtvis helt balanserad eller 100% sann heller, men deras segment (det börjar vid 42:45, och håller på i tre minuter) om delfinslakten finns det inga falskheter i. De säger som det är, delfinslakten är till för kött, och visar hur det händer.

Och inte ens Earthlings var först. De fick sina filmklipp från någon annanstans, vilket tas upp i "Investigation of the Cove", en YouTubefilm i två delar.

Del 1
Del 2

Det är nog det viktigaste du bör titta på om du blivit övertygad av the Cove. Och om du automatiskt sväljer allt som Ric O'Barry säger i sin film, men omedelbart förnekar allt du hör i en annan, vilken grund står du på för det? Till skillnad från O'Barrys påståenden, så kan de i Investigation of the Cove bevisas.

Oavsett om du känner för att ta en titt på de filmerna eller ej, så tar jag upp punkterna här, för att "debunka" (motbevisa) the Cove.

1. Ric O'Barry och de andra personerna bakom the Cove påstår att delfinparkerna "hjälpte att skapa den största delfinslakten på planeten". Att parkerna "motiverade fiskarna i Japan att fånga delfiner för att sälja dem".

Det ger en klar bild av att delfinslakten inte existerade innan delfinparker, att parkerna var det som födde slakten, och att det var en ren eftertanke att sedan slakta de osålda delfinerna för köttet.

FEL.

Delfinslakten i Japan har funnits sedan åtminstone år 1606, medan delfiner började hållas i delfinarium först 1938 (i Florida, USA, och de hade naturligtvis Atlantiska flasknosdelfiner, vilka inte lever ens i närheten av Japan), och delfinparker i Japan började komma fram, och få sina delfiner från slakten, först i mitten av 1980-talet.

Så slakten började mer än 350 år innan delfinparkerna.

Så har parkerna blivit "motivationen" bakom slakten, idag?

Då måste vi titta på siffrorna.

År 2007, samma år som the Cove filmades i Japan, dödades totalt 13.170 delfiner och tumlare i hela Japan. 90, det vill säga 0.7%, såldes till fångenskap, resten slaktades för sitt kött. Så om det bara är 0.7%, sju stycken av ett tusen, vilken betydelse har delfinparker för slakten? Tittar man på de här siffrorna, ser man direkt att om alla delfinparker i världen stängdes imorgon, så skulle det göra absolut ingenting för att få slut på slakten.

Och där har vi en sak till - "alla i världen".

2. Ric O'Barry säger klart och tydligt att delfinerna skickas till parker och delfinarium runt om i världen, och visar den här kartan, som inkluderar hela Nordamerika och Europa.

FEL.

Här nedan har vi en korrekt karta på var delfiner från slakten i Japan har hamnat:

Karta på alla ställen där delfiner från Japan skickats

Ceta-base är inte sponsrad av delfinparker, de har inget vinstintresse, det är en neutral databas för alla valar och delfiner i fångenskap i världen, och är en pålitlig källa.

Det enda land i Europa som har delfiner från Japan är Ukraina. Bara en enda park i Nordamerika, Cabo Adventures i Mexiko, har delfiner från Japan (importerade år 2005). I USA har det varit olagligt att importera valar och delfiner fångade i slakter som dessa, sedan 1993. Det finns bara en enda delfin kvar i USA från Japan, en falsk späckhuggare i Hawaii vid namn Kina, som fångades på Iki år 1987.

När parkerna i Amerika och Europa fortfarande tog delfiner från slakten, såg de sig som "räddare" av djuren som annars alla skulle bli slaktade. Tänk på det som den som ser ett misskött, olyckligt djur i en djuraffär, och köper det för att "rädda" det. Man vet att djuraffären inte bryr sig ett skit och kommer bara köpa in fler djur som hamnar i samma situation, men man tycker så synd om djuret, gör det irrationella och ger pengar till misshandlaren. (Inte en perfekt jämförelse dock, för djuraffären skulle sluta om ingen köpte djur därifrån. Som vi redan gått igenom så skulle delfinslakten fortsätta om inte en enda park köpte från dem.)
Sedan tänkte de om, och bestämde sig för att de kunde bara inte stödja en så oförsvarlig aktivitet, även om det bara var för att rädda djur från slakten.

Och varför skulle parkerna i väst fortsätta importera dem, även om de inte brydde sig ett dugg? I Nordamerika och Europa har vi framgångsrika uppfödningsprogram. Delfiner av flera arter (men framförallt flasknosdelfiner) lever, förökar sig och frodas i fångenskap. Vilda djur är ofta svåra att få nöjda, och om de äter, umgås, leker och förökar sig, betyder det generellt att de mår bra (till skillnad från hundar, katter och andra tamdjur, som lätt förökar sig även i fruktansvärda levnadsförhållanden). Genomsnittslivslängden på vilda delfiner är runt 20-25 år. I april i år dog världens äldsta delfin, Nellie, en Atlantisk flasknosdelfin som dog på samma park som hon föddes år 1952. Hon var 61 år gammal. Delfiner i fångenskap lever lätt till 40-årsåldern.

Alla länder som tar delfiner från Japan numera, är i Asien, Mellanöstern och Afrika, och som sagt Ukraina, och en enstaka Mexikansk park som gjorde det för nio år sedan (jag kan inte svara på vad de skulle göra idag).

Ric O'Barrys konstanta, upprepande motto är "köp inte en biljett". Hans mening med det är alltså att om ingen köpte en biljett till ett delfinarium, så skulle Japans fiskare sluta slakta delfiner för kött? Som vi redan har gått igenom, är det helt falskt.

Det skulle vara som att säga, att du kan få slut på Koreansk hundslakt (en enormt oetisk produktion, för att vissa människor där äter hundkött), om du bara inte går till en hundutställning i Nordamerika eller Europa. "Ni måste bojkotta kennelklubbarna! Få dem att sluta med det här! Köper du en valp, betalar du för hundars död i Korea och Kina!"
Det där låter såklart urlöjligt, men de två har lika mycket att göra med varandra, som västerländska delfinparker har att göra med Japansk slakt av delfiner för kött.

3. Investigation tar upp hur Ric O'Barry inte var först alls, utan det var Hardy Jones och Jacques Costeau, som gjorde en film om slakten redan år 1982, och sedan gjorde Hardy Jones en till år 2005. Han gillar inte fångenskap, men är ärlig om att det är för kött och "skadedjursbekämpning" som delfinerna slaktas, och de få som tas in i fångenskap hamnar i parker i Asien, inte Amerika eller Europa. Han är den som verkligen avslöjade delfinslakten, och får knappt en omnämning i the Cove. (Om du har sett filmen, minns du Hardy Jones namn i den? Han är där, men så lite att man glömmer honom fort, medan Ric O'Barry fortsätter att skina strålkastaren på sig själv som en hjälte.)

4. Ric O'Barry introducerar sig i början på filmen som den som tränade delfinerna för Flipper-filmerna, och att han blev anti-fångenskap (något vi brukar förkorta "anti-cap", från "anti-captivity") år 1970 när en av Flipper-delfinerna, Kathy, enligt hans egna ord begick självmord rätt framför honom.

Men faktum är att Ricou Browning var skaparen och producenten av Flipper. Det var Browning, inte O'Barry, som tränade de första Flipper-delfinerna. Och enligt Miami Seaquarium, kom Kathy's död vid slutet av en lång tid av sjukdom, inte självmord.

Det finns faktiskt inget bevis alls på att delfiner eller något annat djur än människan kan begå självmord. Allt vi har är orden av en helt klart extremt partisk, dömd brottsling och avslöjad lögnare.

Från YouTube-beskrivningen av Investigation (jag tar bort några delar som redan nämnts):

"Så sent som 1989, trots hans påstådda "uppenbarelse", fortsatte O'Barry att söka anställning i marinparker. Från en artikel skriven år 1993 i "Animal People", Kapten Paul Watson skrev: "Det var bara efter [Steve] Wynn nekat O'Barrys ansökan för att jobba som tränare [1989] som O'Barry blev kritisk mot the Mirage". (Min kommentar: the Mirage är ett delfinarium i Las Vegas.)

Betyder O'Barrys motsägelsefulla förflutna att "the Coves" meddelande inte har betydelse? Definitivt inte. Få kan ignorera den våldsamma slakten av ett av världens mest populära djur; och detta är precis vad skaparna av "the Cove" räknar med.

O'Barry och producent Louie Psihoyos kapar filmens meddelande för att främja en inte-så-dold anti-zoo agenda som avviker från den riktiga anledningen bakom slakten i Taiji. "The Cove" skapar avsiktligt en lömsk länk mellan slakten i Taiji och marinparker i USA, som inte existerar.

Vid 18:49 minuter in i filmen, påstår O'Barry att marineparker "…är en multimiljardindustri, och alla dessa fångster hjälpte att skapa den största slakten av delfiner på planeten". Vid det exakta ögonblicket ser vi ingången till Dolphin Cove, en marinpark i Key Largo, Florida. Ironiskt nog har Dolphin Cove Key Largo inga delfiner från Taiji, och har aldrig haft det. Dolphin Cove är inte ensam.

Enligt the Alliance of Marine Mammal Parks and Aquariums, en förening som representerar de flesta stora marinparker i väst, ingen av deras 44 medlemmar "äger eller tar djur från slakten i Taiji." Det har varit mer än tre årtionden sedan någon park i väst tog delfiner från Taiji. (Min kommentar: Som de säger i sin egen film så togs de sista till USA år 1989, och kort efter det blev det olagligt, och andra länder gör det helt enkelt inte. Så över två årtionden.)

Earth Island Institue (EII) är bakom skapandet av "The Cove". I de sista två årtiondena har O'Barry agerat som kumpan för EII i deras kampanj att ta de facto-kontroll över den marinzoologiska gemenskapen; samma "certifieringskontroll" som EII har utfört över tonfisksindustrin med deras privata "dolphinsäkra" etikett. "The Cove" är O'Barry och EIIs senaste villfarelse i denna väldefinierade plan, bara att den här gången föreställer de sig en "Delfinsäker marinpark"-etikett som sin "Oscar".

Tragedin på SeaWorld (min kommentar för de som inte vet: en tränare blev dödad av en späckhuggare i Februari 2010) spelar rätt in i deras händer och de är rent ut sagt överlyckliga om det. I en intervju på röda mattan erkänner Psihoyos glatt att döden av tränaren Dawn Brancheau på SeaWorld och Oscar-nomineringen kombinerade till deras fördel, och han beskrev omständigheterna som "den perfekta stormen för oss".

O'Barry och Psihoyos må ha sina ögonblick av berömmelse och EII må till och med ta ut avgifter från marinparker i processen, men ingen av dessa resultat kommer att få stopp på slakten av delfiner i Taiji. Likt evolutionen av medvetenhet om marint liv i USA, så kan bara utbildning och förändrade normer mot delfiner stoppa en 335 år gammal kulturell jakt. Men ändå, att få slut på delfinslakten i Taiji var aldrig den huvudsakliga avsikten bakom den Oscar-vinnande dokumentären "The Cove".

Något de inte tog upp i Investigation - vad som hände med delfinerna O'Barry "befriade".

http://awesomeocean.com/2014/10/22/richard-obarry-animal-advocate-debunked/
http://protoguy.tumblr.com/post/87606010655/nimwey-cetacean-captivity-jmventre-to-get
Här på den andra länken var det jag, Nìmwey, som frågade efter en källa, och fick det i detalj. Jag översätter nedan:

"I Januari 1998 var an extremist vid namn Ric O'Barry och andra involverade i ett "return-to-the-wild"-projekt fällda för att bryta mot MMPA (Marine Mammal Protection Act, lagen som skyddar marina däggdjur). De fälldes för att ha plågat och olagligt transporterat två delfiner, Buck och Luther. Ric O'Barry dumpade dessa två delfiner i en vild flock nästan en mil utanför Key Wests kust den 23:e maj 1996 efter att de spenderat ett år i ett "re-conditioning"-program vid Sufarloaf Dolphin Sanctuary. Varken Buck eller Luther kom från Florida-vatten. NOAA Fisheries (National Oceanic and Atmospheric Administration) ordnade för båda delfiner att räddas utav oro att de inte skulle överleva i det vilda ensamma.

Luther sågs dagen efter han blev släppt, närmandes båtar och vattenskotrar (min kommentar: det är extremt farligt för djuren att komma nära våra fordon, och därför olagligt för människor att komma för nära valar och delfiner i det vilda). Han räddades när han följde en grupp vattenskotrar till ett avlägset område. Buck försvann i två veckor efter att ha övergivits av Ric O'Barry. Buck, nära döden, räddades av regeringen och DRC (Dolphin Research Center). Han hade simmat över 16 mil utan Luther eller andra delfiner. Han hade tappat en tredjedel av sin kroppsvikt, var allvarligt uttorkad och höll på att bryta ned sitt fett och muskler för energi. Några av de mest framstående veterinärer på marina däggdjur undersökte Buck och diagnosticerade hans tillstånd som typiskt för dödligt sjuka, strandade valdjur. Han hade varken kunskapen eller redskapen för att överleva.

Buck var i kritiskt tillstånd när han kom till DRC. Tack vare vårt engagemang och Bucks vilja, fick han tillbaka sin vikt och blev bättre. Vi uppskattade att jobba med Buck och hans pojkaktiga entusiasm i tre år, men han hämtade sig aldrig fullt från sin nära döden-upplevelse, och efter att ha varit så undernärd, uttorkad och stressad. Han gick igenom uppgångar och nedgångar i sin återhämtning, tills han till slut dog fridfullt den 20:e Juni 1999. Buck lämnar efter sig ett arv av sanning med ett annat möjligt slut till Rädda Willy-berättelsen, och vi fortsätter att hedra hans liv genom att sprida hans sanning.

I Juni 1999, domare Peter A. Fitzpatrick, bötade alla som var delaktiga i detta fall - Ric O'Barry, Lloyd God Ill, Sugarloaf Dolphin Sanctuary and the Dolphin Project Inc. - civila straff av $40,000 för att illegalt "ta", genom plågande och illegalt transportera Buck och Luther. Sugarloaf Dolphin Sanctuary var också bötade $19,500 för att inte ha meddelat NOAA innan transporten av Buck och Luther. Fitzpatrick valde att ta kraft av det fulla straffet möjligt inom lagen, för att han ville sätta ett prejudikat för att förhindra ansvarslösa utsläpp i framtiden.

Vad gäller etik runt lagar om marina däggdjur, så är det viktigaste att komma ihåg, att använda våra känslor för att få oss att börja agera, men att också använda våra kritiska sinnen för att vägleda oss. Svälj inte någonting påstått eller skrivet med hull och hår. Se bakom rösterna och orden. Se alltid till att referenser, statistik och citerade påståenden är korrekt tolkade och att de är aktuella. De bästa ambassadörerna för marina däggdjur och deras miljö är motiverade och informerade!"

Det berättade de såklart inte för oss. "Åh, förresten, delfinerna jag i min heroiska osjälviskhet släppte fria kunde inte klara sig själva, och en av dem dog av min idioti", skulle inte hjälpa att måla honom som en hjälte, vilket är meningen med filmen. Förresten så är det många, många inom anti-fångenskapsrörelsen som tycker djur har det bättre döda än omhändertagna av människor.

Så om man släpper en delfin eller vilket djur som helst fri i det vilda (som Keiko ovan), och det dör kort därefter i stora plågor, so what? Nu är det ju "fritt", och behöver inte "förslavas" av människor längre. Det är människor som bryr sig mer om sin ideologi och att få känna sig själva som duktiga och hjältar, än om djurens faktiska välfärd och lidande.

Det var fler saker som Investigation inte tog upp, som O'Barrys påstående att alla delfiner i fångenskap är konstant medicinerade för stress. Jag har letat och letat, och inte funnit ett enda bevis för det här påståendet.

Han påstår att de är alla helt ihjälstressade för att de lever i "betongbassänger med hög musik och skrikande publik", och att det förstör deras sonar (ekolokalisering, något alla tandvalar använder genom det stora organet på deras huvud för att lokalisera sig i vattnet). Jag kan direkt säga att sättet han framför det på är inte sant heller. Ljud utanifrån studsar bara av vattenytan. Stoppa själv ned huvudet i vattnet och se hur mycket du hör. Annat är det med ljud som faktiskt är i vattnet; vissa vilda valar och delfiner störs enormt mycket av båttrafik, då båtmotorerna och propellrarna faktiskt är under vatten så stör det djurens förmåga att kommunicera, jaga och lokalisera sig.

Det finns inte heller något bevis på att betongväggar i bassänger skulle skapa problem med deras sonar. Om det gjorde det, skulle de inte kunna simma normalt, kommunicera, eller lokalisera objekt. Men det gör de, allt utan problem.

Något som är sant, och som anti-cap-folket gärna sprider, är att delfiner och valar äter gelatin i fångenskap. Men det är ingen form av grymhet eller misskötsel, utan det fungerar såhär: Valar och delfiner dricker såklart inget vatten, utan de får allt vatten de behöver genom fisken de äter. I fångenskap äter de död fisk som varit fryst, men sedan tinats upp. (Medan det finns några parker i världen som använder levande föda, tycker de flesta moderna zoologiska anläggningar att levande föda är oetiskt för bytesdjuren.)

Tinad fisk tappar mycket vatten, så för att få i dem tillräckligt med vätska, matar man dem med gelatin. Man gör även "tårtor" och leksaker av det, för stimulans. Det skadar dem inte på något sätt, utan är som sagt för deras välmående. Man ger dem även snöbollar och is, dels som leksaker, dels för att de ska få i sig mer vatten.

I den här korta videon ser man ett exempel på vad man kan göra med gelatin, som "godis" man trycker fast på glasrutan.

Men Sverige då?

Anledningen att jag skrev den här artikeln idag var för att i min Tumblr-blogg (jag är i en liten "grupp" om man vågar kalla det det, av personer som debatterar valdjur i fångenskap, och det finns gott om folk på båda sidor) idag fick jag för mig att dela med mig om Sveriges enda delfinarium, det på Kolmården.

Sedan begav jag mig till Kolmårdens Facebooksida, och hittade samma sak som jag hittat på andra marinparkers hemsidor (som Shedd och Mystic Aquarium), där slumpmässiga, arga tangentbordsaktivister som aldrig besökt parken sätter in det lägsta betyget de kan för att spy propaganda och skriva "TITTA PÅ THE COVE!!!"

Suck… det var därför jag skrev den här artikeln. För vi har tydligen samma oinformerade, känslosamma (= hatfulla) tangentbordsaktivister i Sverige som i USA, men inga sidor eller filmer som "debunkar" (motbevisar) det här.

När jag letade information om Kolmårdens delfinarium för mitt Tumblr-inlägg hittade jag det här:

Det byggdes år 1969 och byggdes ut med en ny bassäng, lagunen, 1993. Totalt består det av tre bassänger, en som är avskild och där de får vara ifred från besökare. Den totala vattenvolymen är på 6.4 miljoner liter, med ett djup på 3-6 meter. Vattentemperaturen hålls runt 17 grader. Mellanbassängen har även utrustats med en höjbar botten (vanligt i små såkallade "medical pools" i andra anläggningar), när man behöver ta en delfin på land för särskilda veterinärundersökningar.

http://www.alltomdelfiner.se/delfiner-och-delfinarier.html

Och på Kolmårdens hemsida hittade jag det här, om berikning och vattenfiltrering:

"För att delfinerna här ska må så bra som möjligt har vi gjort flera åtgärder. Bland annat har vi helt eliminerat pumpbuller genom att vattnet rinner med självfall till reningsanläggningen, som ligger i ett separat hus. Där pumpas det genom filter och förbi UV-ljus, för att slutligen pumpas upp i ett torn så att det kan rinna tillbaka till bassängerna med självfall. Det är riktigt tyst i bassängerna här.

Vi arbetar också aktivt med ”sonar targets” för att stimulera delfinernas sonarsystem. Jämfört med att till exempel simma omkring i ett korallrev eller en klippkust på natten och i grumligt vatten, så är en bassäng enkel att hantera för delfiner. Därför placerar vi ut så kallade ”sonar targets” till våra delfiner i bassängerna på Kolmården, bland annat miljöberikningsföremål som vi lägger i som fungerar som landmärken. Tränarna är också viktiga ”sonar targets”, samt att bassängerna är stora med oregelbundna former."

http://www.kolmarden.com/djurpark/djur/delfin

Och var kommer Kolmårdens delfiner ifrån?
Till skillnad från vad de heroiska tangentbordsaktivisterna på Facebook tror, så kommer inte en enda delfin där från Japan. De har nu tio delfiner, tre av dem fångades i det vilda. En 1979, de två andra på slutet av 80-talet, och de spenderade flera år på andra parker innan de kom till Kolmården. Alla de sju andra föddes där, på Kolmården.

http://www.ceta-base.com/phinventory/ph_kz.html

Vad gäller de döda delfinerna som levt där men inte finns längre, så har vi dem här:

http://www.ceta-base.com/phinventory/dph/dph_kz.html

De som fångades före 80-talet står det inte var de kommer ifrån, men som vi redan sett, så såldes inga delfiner alls från Japans slakt före mitten av 80-talet, och alla delfiner Kolmården fick från den tiden, var Atlantiska, fångade i Nordamerika.

Slutligen

Delfiner är inte mer eller mindre värda än några andra djur. Utan precis som med andra djur, bör vi, med ett öppet men kritiskt sinne, se på hur de faktiskt lever och har det i fångenskap innan vi bestämmer oss åt något håll. Och även då, bör vi fortsätta vara öppna för att ändra vår åsikt när ny information kommer fram.

Jag tänker inte gå in i detalj om alla myter (och sanningar) om valdjur i fångenskap här, bara ge er lite att tänka på.

Vi ser ofta delfiner och valar som "extra speciella" för att de är så utomjordiska för oss, och såklart, så extremt intelligenta. De lever i en tredimensionell värld, medan vi landdjur lever mestadels i bara två "dimensioner".

Men delfiner är inte enda hyper-intelligenta djuren vi har i fångenskap. Elefanter, människoapor (schimpanser, gorillor, orangutanger), kråkfåglar (inklusive skator…) och papegojfåglar ligger på samma nivå som delfiner. Det är svårt att mäta intelligens då olika djur har olika skickligheter, men alla dessa djur har självmedvetande, alltså en känsla av "jag", och starka band mellan individer. Alla har förmågan att vandra över stora ytor i det vilda.

Vad gäller de enorma ytorna de har i det vilda så älskar många anti-caps att jämföra storleken på bassängerna med Stilla Havet. Som om någon delfin eller val simmade runt världshaven i sin livstid. De allra flesta djur, även de i de stora haven, lever i samma region hela sina liv, och det varierar beroende på art och underart. Späckhuggare exempelvis kan man se på en karta att de finns i alla hav i världen, och då drar vissa av oss slutsatsen att en späckhuggare själv kommer simma från Norge till Kanada till Nya Zealand, om och om igen under sitt liv. Medan faktum är att späckhuggare är skilda ekotyper runt om i världen, precis som andra välspridda arter som människor och vargar, och de individuella djuren lever på samma ställe hela livet. Bara för att en varg eller hjort lever på landmassan Eurasien, betyder det inte att den kommer vandra från Spanien till Kina under sin livstid, eller ens en bråkdel av det.

Och om vi ger lite perspektiv med andra djur, så kan guldhamstrar (som fortfarande inte klassificeras som tamdjur; de har bara fötts upp sedan 1930-talet) springa 8 kilometer på ett dygn, och då de är nattaktiva blir det alltså upp till drygt 8 kilometer på bara en natt. För att komma upp i det, måste en hamster springa över 4400 varv i en ganska stor bur. På en natt.

Hästar kan springa upp till 64 kilometer på ett dygn. Har hästen en hage på ett tunnland, dvs. drygt 63.6 meter åt alla håll, måste den springa 253 varv runt hagen (om den inte rundar av hörnen, då blir det fler varv) för att komma upp i 64 kilometer.

Undulater (också vilda djur) kan flyga upp till 400 kilometer och arapapegojor 800 kilometer på ett dygn! Där behöver vi inte ens försöka räkna ut hur många varv de måste ta, då de ofta inte kan flyga ens ett varv i en "stor bur".

Alla djur förtjänar att röra på sig på ett naturligt sätt. Hästar och hamstrar ska få springa, undulater och aror få flyga, och delfiner ska få simma. Men de behöver inte springa/flyga/simma stora sträckor till sin maxkapacitet ens en enda gång i livet för att ha ett tjänligt liv.

Det är den stora skillnaden folk ofta gör, helt irrationellt, mellan valdjur och alla andra djur. Att av någon anledning så är delfiner "speciella" och förtjänar "frihet" på ett sätt som inget annat djur gör. Men det finns ingen logik, ingen rim och reson bakom denna idé. Det är en ideologi skapad av lögner (från filmer som the Cove och Blackfish), matad med propaganda, efterföljande känslor och inkonsekvent tänkande. När man är pumpad med känslor (i det här fallet, ett brustet hjärta för delfinerna och brinnande hat för delfinparkerna) så kan man inte tänka rationellt.

Man måste stänga av, eller tona ned sina känslor och försöka tänka öppet och logiskt, och motivationen måste alltid vara att finna sanningen, vad som verkligen är välfärd och vad som är lidande. Inte börja med sanningen, bestämma sig för vad man tror på och sedan bara leta efter saker som stödjer det. (För oavsett vad du tror på, så kan du ge dig sjutton på att det finns någon på internet som håller med och kan argumentera för det - men det gör det inte rätt.) Det måste handla om vad som är bäst för djuren. Inte för att kunna stryka sig själv på huvudet och sova gott på natten, för att man skrivit några arga inlägg på internet.

Blackfish?

Jag kan garantera att många som läser det här har sett Blackfish också. Men jag tänker inte skriva någon artikel på svenska om det, jag har redan gått igenom det i detalj flera gånger.

Blackfish vs. SeaWorld, som jag gjorde i våras, kort efter att jag fått allt det jag trodde på "debunked" (jag var helt på the Cove och Blackfish-sidan förut). Kort och sammanfattad.
Ultimate Blackfish Review. En betydligt bättre, mer detaljerad genomgång som jag gjorde när jag visste mycket mer, i Oktober. Om ni tycker den tar lång tid att läsa så kan jag säga att den tog tolv timmar att skriva. -.-'