Äldre djurraser och etik
Det finns många områden man kan räkna in god etik när det gäller djurhållning. Att ha äldre djurraser hör enligt mig till att ha en bra etik när det gäller djurhållning.
Miljöetik och djurhållning
En av de större miljöbovarna här i världen är den överdrivna köttkonsumtionen, men det är ju skillnad mellan art och art, till och med mellan raserna. För en get som lever på betesmarker som man ändå inte kan odla mat på är betydligt miljövänligare än en ko som betar på ypperliga odlingsmarker och sen äter soja också för att kunna mjölka extra mycket. Här är hur jag tänker om detta och varför vi har djur på gården.
Kollar man förr i tiden så ser man en stor skillnad på hur djuren hölls jämfört med nu. Vissa saker är betydligt bättre nu med regler som ser till att djur inte hålls i för små burar osv men vissa saker har, i alla fall miljömässigt blivit betydligt sämre på senare tid.
Bete där mat inte odlas
Foto min man
Förr så hade man djuren på ett helt annat sätt på sommaren. Härikring och andra skogrika delar i Sverige tex så gick djuren på bete i skogen på sommaren. På vissa ställen försvann det ganska sent till och med, min morfar (84 år) var kovallarpojke under sommaren då han var liten, i skogen fick djuren beta sig feta. Detta gällde även hästarna även om dom ofta ansetts vara mer arbetskamrat än fä, i alla fall sen skogsindustrin blev stor härikring (lästips, "timmerhästens bok").
Morfar har bland annat berättat att hästen togs hem från skogen endast en gång under sommaren och det var då man skulle slå hö, när man tog in höet "tre kyrksöndagar" senare var hästen däremot redan ute på bete så i morfars familj så bar man hem höet på ryggen.
Även i södra Sverige har djuren inte hållits på de bästa odlingsmarkerna även om skogsbete och fäbodar inte varit lika vanligt där (däremot fanns det säkert men på det är jag inte säker på). Men betet förpassades istället till steniga eller marker som på annat sätt var dåligt för odling.
Myrhö och annan vall
Även vinterfodret, som främst bestod av hö, slogs på sämre marker. Där man slått hö har sällan varit marker som varit optimala för matodling även så kallat myrhö var vanligt härikring förr. Då slog man helt enkelt gräs som fanns på myrarna så att de bättre markerna kunde sparas till annat. Däremot var det, vad jag förstår nått man helst inte gjorde i första hand och alla myrar passade inte till det heller.
Tecken på gamla slåttervallar och ställen man slått myrhö finns lite varstans i skogarna då man hade smålador som man förvarade höet i tills man kunde ta hem det på kälke, dessa står kvar på vissa ställen än idag.
Hamlat sly och annat foder
Det fanns ju annat foder än hö också, däremot var det sällan havre till det vanliga fäet och definitivt inte soja.
Havre gavs till timmerhästar på senare tid (härikring, havren köptes in) men före de stora timmerkörningarnas tid var det positivt om hästen var "nättfödd", för då behövde hästen inte dra monsterlass. Stora hästar var inte heller så vanliga här då heller, ardenner är ganska "mordernt" inom hästkörning här.
Men det fanns annat foder man kunde samla och ge djuren. Ett av de som antagligen överlevt längst är hamlat sly.
Det sker fortfarande idag på vissa gårdar men det mesta har försvunnit i glömska.
Vanligtvis så hade man speciella träd som man hamlade grenar av på 2-3 meters höjd men det mesta har nog funnits.
Jag själv har tagit hand om sly jag fick då några skulle gallra sin mark, som jag helt enkelt torkade och det var extremt uppskattat av kaninerna på vintern.
Men får inte djuren näringsbrist utan kraftfoder?
Nu är det ju lite skillnad mellan Djuren förr och djuren nu. Stor produktion på mycket kött, ägg och mjölk har varit viktigare än att djuren ska överleva på hö och annat från gården, att dom ska klara av vintrarna bra även om det blir matbrist eller liknande. En broilerkyckling skulle inte klara sig, eller i alla fall inte växa så snabbt som den rasen är tänkt på att bara äta matrester och gå och picka på gården fritt, för att hönsen ska kunna lägga ägg varje dag i ca 1½ år så måste det till kraftfoder.
Men det finns fortfarande kvar gamla rester av de äldre raserna kvar, vanligtvis så kallade lantraser eller allmogeraser. Alla dom har kvar egenskaper man hyllade förr härdighet, nättföddhet, klara sig bra från rovdjur osv även om man inte får lika mycket mjölk från en fjällnära ko som en fjällko eller lika många och stora ägg från en Hedemora som från en industrihöna.
Hedemorahönan kan däremot flyga och därför skydda sig bättre från rovdjur, dom tål många minusgrader utan att det påverkar dom, på sommaren är dom i princip självförsörjande (om dom går fritt) och har många andra egenskaper som spelar roll för folk som tex har höns för husbehov och inte behöver 10 000 ägg om dagen. Sen så kan ju en Hedemorahöna vara en livskamrat i 10 år till skillnad från insustrihönans 2 år.
Tyvärr är lant och allmogeraserna hotade eftersom dom inom industrin är totalt ointressanta. Men det finns eldsjälar och vanligt folk som brinner för att bevara dessa genom att vara genbank och som tur är så är lant och allmogeraser beroendeframkallande så har man en ras eller art så blir det snart flera.
###
Foto: min man
Moraletik inom djurhållning och äldre raser
En viktig sak till varför jag anser att äldre djurraser är ett bra val när det gäller etik är att många äldre raser är utrotningshotade eftersom dom inte uppfyller de nuvarande kravet på att dom ska växa snabbt (på soja eller GMO) producera snabbare och mer (tex höns) eller att dom ska vara jättesöta, små och liknande (sällskapskaniner tex).
Många äldre raser når inte upp till dom även om dom har andra bra fördelar.
Inom vissa bevaringsföreningar (tex föreningen gotlandskaninen) så har man också högre krav på djurhållningen, tex större burar, krav på fodret osv
Varför passa det nu också med äldre raser?
Ju mer jorden misshandlas och ju fler vi blir ju mer får folk upp ögonen för tex närodlat eller hur mycket industridjurhållning påverkar jorden negativt. Äldre raser kan däremot ha en helt annan miljöpåverkan.
Även om folk värnar om miljön vill kanske inte alla sluta med kött, man kanske värnar om hotade djurraser eller om hur naturen förändras då man tar bort djuren från de mer naturliga betesmarkerna och istället flyttas till de praktiska betesmarkerna just bredvid ladugården.
För dom passar lantraser, för man kan faktisk köpa kött från lantraser på lite olika ställen i landet om man kollar.
Sen så finns de dom som ledsnar på slit och släng levnadssättet och vill flytta till nått enklare, då passar också lantraser eftersom man behöver inte jobba 100% för att kunna köpa foder man kan jobba på gården istället.
Jag och min man har också kommit fram till att här (i södra Lappland) Kan man inte leva självförsörjande på vegetabilisk kost, vill man odla och föda upp sin mat själv så är animaliska inslag ett måste.
Vilken anledning det än är så finns det Möjligheter för folk som vill antingen värna om lant och allmogeraser eller som inte vill överge kött helt och hållet.
Källa: egen erfarenhet och samlad kunskap genom åren, Morfar och "Timmerhästens bok" av Yngve Ryd
l'm back
Generellt sett en bra artikel. Men något jag saknar i den som borde vara med är något som fram till 1900-talet genomsyrade hela jordbruket och framförallt djurägandet nämligen ängen och utmarken. Dessa två element finns förvisso inte kvar i dag men är historiskt viktiga. Det var ofta så att man lät djuren efterbeta efter det att vinterfodret hade slagits och tagits in. Ibland kunde bete förekomma på åkrar som låg i träda och ännu var det bara på åkrarna man odlade människoföda. Man satsade i så stordel som möjligt på att få proteinfattigt hö, för det var inte tanken att få så mycket ut av djuren som möjligt utan ju mer hö/lövfoder de hade ju enklare skulle det bli att få djuren att överleva vintern. Djuren betade i utmarken, utmarken bestod ofta av skog, eftersom varje by var beroende av träd till lövtäckt vilket är en annan del som inte angivits helt korrekt i artikeln. (Däremot användes samma utmark av många byar.) Visserligen hamlades träden men de hade också stubbskottsängar som skördades med 7-20års mellanrum. Undertiden som skogen växte upp kunde man få ut hö som växte under träden. Det fanns även många våtmarker som var värdefulla för slåtter, men för blöta för att odla på. Dessa dikades senare ur och blev odlingsmark. I dagens landskap skulle lövfoder vara fullt möjligt eftersom landet håller på att växa igen. Man har även börjat anlägga våtmarker igen, eftersom dessa är bästa sättet att samla upp kväve som sipprar ur åkrarna. Höet som växer på dessa våtmarker är däremot inget som bönderna vill använda eftersom de inte vet vilka växter som ingår i höet eller vilka ämnen som växterna absorberat.
#1 jag har inte kunnat ta med alla sätt man skördat foder, delvis för att det finns så många att det skulle blivit en alldeles för lång artikel (och den är redan lång)
och delvis för att det varierar så mycket beroende på var man bodde hur man gjorde, vissa saker kan ha varit självklara där du bor men det var sånt man absolut inte gjorde härikring.
Jag ville mest ge e liten översikt om fördelar med äldre raser än att ge en noggrann förteckning på alla sätt att odla foder.
Så att säga att det inte är angivet korrekt är väl inte helt korrekt om man ska säga så.
l'm back
TS OCH #1 Det var jätte intressant det ni skrivit om. Uppskattas verkligen. Länsstyrelsen i Dalarnas län efterlyser nu betesdjur som kan hålla marker öppna. Marker som måste mulbetas och då från olika djurslag så det blir olika gödsel som olika örter, insekter och baggar är beroende av. Det är otroligt viktigt för den biologiska mångfalden.
Hälsning från en stor djurvän